Kilimanjaro

Kilimanjaro har blivit en symbol för klimatförändringar då Kilimanjaros glaciärer smälter i snabb takt. Mycket troligt är att glaciärerna kommer att vara borta om 10-20 år. Snö kommer dock fortfarande att falla och Kilimanjaro kommer vid tillfällen fortfarande att vara vitt. Om den snabba avsmältningen av glaciärerna på Kilimanjaro (helt eller delvis) verkligen beror på klimatförändringen är dock inte helt säkert. Forskning visar att glaciärerna på Kilimanjaro har smält i ganska snabb takt i.a.f. sedan 1800-talet, bl.a. p.g.a. av torrare väder på toppen. Det är möjligt att den globala uppvärmningen till följd av klimatförändring påskyndar denna process men högst sannolikt hade glaciärerna på Kilimanjaro smält ändå. 

Kilimanjaro sträcker sig genom ett antal klimatzoner pga. den stora skillnaden i höjd. Detta innebär att vegetation och klimat på Kilimanjaro skiftar kraftigt från tropisk savann, via regnskog (tropisk och tempererad), hedlandskap, alpin öken och glaciär. De olika zonernas höjdintervall skiftar på olika sidor av Kilimanjaro eftersom framförallt regnmängden varierar på de olika sidorna av berget. Väldigt generellt kan man dock säga att regnskogen dominerar mellan 1200 och 2700 meter, hedlandskap mellan 2700 och 3500 meter, den alpina öknen mellan 3500 och 5000 meter och därefter är det snö och is. 

Den skiftande karaktären på Kilimanjaro och klimatet gör att bestigningen blir ganska olika upplevelser beroende på om man väljer att bestiga via östra/norra sluttningen (Marangu och Rongai) eller via västra/sydvästra (Lemosho och Machame). Generellt kan sägas att rutterna från väst/sydväst är vackrare och har ett mer varierat landskap. Dock är nederbörden i dessa områden också rikligare och risken för regn är således större. 

Kilimanjaro är tack vare den stora variationen i naturen värd till en rad olika ekosystem med ett rikt djurliv. Djurlivet är som rikast i skogsvegetation på Kilimanjaros lägre sluttningarna. Dock gör den täta vegetationen det svårt att se djuren. Djuren tenderar dessutom att undvika rutterna uppför Kilimanjaro då de föredrar att uppehålla sig i områden som inte besöks av mer än 50 000 människor årligen. Räkna därför inte med att se allt för många djur förutom en del apor (såsom t.ex. röd colobus apa), fåglar och kanske en och annan mus på vägen uppför Kilimanjaro.

Kilimanjaros sluttningar är hem till Chaggafolket, en av Tanzanias största stammar. I de största byarna Marangu, Machame och staden Moshi tynar Chaggakulturen långsamt bort och barn hörs allt som oftast prata Swahili, inte Chagga. Men om du tar dig till de mindre byarna på Kilimanjaro lever Chaggafolkets kultur och språk fortfarande. Läs mer om Chaggafolket här.

Kilimanjaro kan i princip bestigas från mitten av maj till mitten av mars. Framförallt i maj är det dock fortfarande risk för kraftigt regn och likaså kan det regna kraftigt redan tidigt i mars. Från mitten av mars till mitten av maj regnar det ofta och mycket vilket gör bestigning av Kilimanjaro svår. På hög höjd kan det snöa kraftigt i denna period. I juni och juli är vädret oftast bra men det kan vara rejält kallt redan på 2500-3000 meters höjd. Augusti, september och oktober är mycket bra månader att bestiga Kilimanjaro då vädret oftast är bra och det är lite varmare. I november och december kan det förekomma en hel del regn men det kan också vara regnfritt i långa perioder. Det är absolut möjligat att bestiga Kilimanjaro under denna period men januari och februari är normalt sett ännu bättre. Nackdelen med januari och februari är att det kan vara riktigt varmt under den första och sista dagsetappen.

Den största faran vid bestigning av Kilimanjaro är höjdsjuka. Höjdsjuka eller AMS (från engelskans Acute Mountain Sickness) kan drabba alla som snabbt tar sig högre upp än cirka 2500 möh. Höjdsjuka orsakas av det låga syretrycket i luften på höga höjder. Eftersom trycket minskar ju högre man kommer så ökar risken att drabbas i samband med att man klättrar högre uppför ett berg. Höjdsjuka drabbar väldigt olika mellan olika individer och det finns ingen känd koppling mellan benägenheten att drabbas och fysisk kondition. Det kan t.o.m. vara så att en riktigt person i god kondition kan öka benägenheten att drabbas. Inte egentligen pga. att fysiken är bra utan pga. att vältränade personer ibland tenderar att gå uppför för snabbt. Risken att drabbas ökar nämligen markant ju snabbare man tar sig uppför. Höjdsjuka är ett vanligt problem speciellt för personer från Västeuropa (och andra lågt liggande områden) som har bott på havsnivå eller bara något hundratal meter över havet hela livet. 

Bästa sättet att undvika att drabbas är att klättra långsamt och gradvis. Det är också bra att gå ömsom upp och ömsom ner och inte vara på dagens högsta höjd när man sover. Det är alltså bra att gå upp några hundra meter och sedan ner igen för att sova. Acklimatiseringsdagar, dvs. en eller ett par dagar på hög höjd innan man fortsätter uppåt är ett effektivt sätt att skydda sig mot höjdsjuka. 

Det är viktigt att hela tiden vara uppmärksam på eventuella symptom på höjdsjuka när man bestiger ett berg så högt som Kilimanjaro eller Mt Meru. Guiderna som bestiger berget är mycket erfarna och väl utbildade och det är viktigt att lyssna på dem. Om ni pressar er vidare uppför trots att ni har drabbats av syrebrist pga. höjdsjuka riskerar ni att drabbas av allvarligare sjukdomar såsom lungödem eller cerebralt höghöjdsedem. Detta innebär att man får vätska i lungorna respektive hjärnan. 

Vi arrangerar bara Kilimanjaro bestigningar med mycket erfarna guider som inte låter klättrare fortsätta om de bedömmer det vara för farligt. Detta är för er egen skull. Vi är medvetna om att ni betalat mycket pengar för en bestigning men er säkerhet kommer alltid först för oss. 

För mer information om höjdsjuka inför er klättring rekommenderar vi att ni pratar med medicinskt kunning personal så som en läkare.

Till toppen av Kilimanjaro finns det ett antal olika rutter med olika svårighetsgrad. På vår sida har vi beskrivningar av de fyra vanligaste rutterna: Machamerutten (också kallad Whiskeyrutten), Marangurutten (också kallad Coca Colarutten), Rongairutten och Lemoshorutten. Förutom dessa finns även Umbwerutten som är en mycket brant och snabb rutt som endast rekommenderas för erfarna bestigare. Därutöver finns Shirarutten med den såkallade Western Breach, vilken innebär att toppbestigning sker över Arrowglaciären. Denna rutt har dock tidvis varit stängd och den bedöms inte som säker. Vi arrangerar därför inga bestigningar längs den rutten. 

Marangurutten som populärt kallas ”Coca colarutten” är den lättaste rutten. Den går gradvis uppåt hela vägen utan branta partier. Denna rutt tar 5-6 dagar. 

Machamerutten som populärt kallas ”Whiskeyrutten” är en ganska krävande rutt som går uppför begets sydvästra sluttningar. Delvis är det ganska brant och det är varierande uppför och nerför. Bestigning via Machame route tar 6-7 dagar. 

Lemoshorutten är en vacker och mindre vandrad rutt som går uppför bergets västra sluttningar. Denna rutt är medelsvår och lite längre vilket gör att det blir lite dyrare än exempelvis Marangurutten men chanserna att klara sig hela vägen är goda. Denna rutt tar 7-9 dagar.  

Rongairutten är den näst lättaste rutten till toppen. Uppför berget kommer man via de nordöstra sluttningarna och neför via Marangu route. Rongai route är betydligt mindre använd än Machame och Marangu och chanserna att klara sig hela vägen till toppen är goda. Denna rutt tar 5-6 dagar.